Werner Haller var den äldste av fyra barn i en enkel familj i Cham i kantonen Zug; hans far arbetade som svetsare av burkar för kondenserad mjölk på den lokala Nestlé-fabriken. Efter transportskolan i Luzern började han arbeta på det schweiziska postverket (PTT). Han arbetade på olika postkontor runt om i Schweiz.

År 1938 tillbringade han tre månader i Italien, dit han skickats av PTT för att lära sig italienska. På hemvägen gjorde han tillsammans med två kollegor en ”avstickare” till Libyen för att se landet. Till slut sökte han ett jobb i Basel, vid postverkets distriktsledning. Där, när han spelade violin i en liten amatörkammarmusikorkester, träffade han orkesterns pianist. De gifte sig den 27 april 1943.

Långt före kriget hade Werner träffat människor som var engagerade i det som då kallades Oxfordgruppen. Kort efter att Moral Rearmament köpt Caux-Palace utlystes tjänsten som posttjänsteman i Caux. Werner sökte tjänsten och han och hans hustru flyttade till Caux 1951 med sina två barn. I Caux hade han tre passioner: sitt postkontor, sin enorma köksträdgård och, som alltid, musiken – han själv på fiol och hans fru på piano. I mer än 25 år levde han för och genom dessa tre passioner. Senare, efter att hans fru drabbats av en stroke, tog han hand om henne i 10 år.

Klicka här för att läsa en längre biografi i dödsrunan, skriven av en av hans barnbarn, Dominique Haller.