Dora Milt

I Thalwil tog vi farväl av vår vän Dora Milt, som avled den 25 augusti i år, i sin 80:e levnadsår efter en lång tids sjukdom. Dorli, som vi kallade henne, var redo att gå bort: hon hade förberett sin begravningsgudstjänst, adresserna var i ordning och hon hade skrivit några anteckningar om sitt liv som den unge tyske prästen i församlingen kunde använda.

”Herre, lär mig att vandra på dina vägar, så skall jag följa din sanning; gör mitt hjärta mottagligt för vördnad för ditt namn” (Psaltaren 86:11): Denna vers, som hon fick vid sin konfirmation, fick en allt djupare betydelse för Dorli; hon hade redan under sina sista skolår beslutat sig för att leva sitt liv utan Gud. Som ung lärarinna utan tro, men alltid på jakt efter en djupare mening med livet, blev hon 1936 inbjuden till ett möte med Oxfordgrupperna. ”I slutet av detta möte”, skriver hon, ”följde en kollega mig till fots över berget; jag knäböjde tillsammans med henne och anförtrodde mitt liv åt Gud; det var min första bön på flera år.” 

År 1946 gav Dorli upp sitt yrke och sin lägenhet och anslöt sig till en stor skara schweizare som ville engagera sig för en moralisk och andlig återuppbyggnad i Europa. Detta verklighetsnära arbete stämde överens med hennes syn på relationen mellan kristna och muslimer. Charis Waddy skriver: ”Våra värdar var människor från det här landet, vi bodde hos dem och förmedlade det budskap om hopp och förnyelse som vi hade engagerat oss för redan från vår ungdom.”

När Dorli närmade sig sjuttio kände hon att hon efter alla dessa år av resande behövde en fast punkt i livet igen. Det var inte lätt. Efter lång tid av osäkerhet erbjöd en gammal skolkamrat henne en charmig liten lägenhet i sitt hus. Dorli kände sig hemma där; hon träffade gamla och nya vänner och levde sina sista år ganska lugnt, med en förvånansvärd inre frihet.

Dorli var sportig och framför allt en passionerad skidåkare; hon var inte sentimental, hon avskydde att spela upp sig, men var en mästare på brevskrivande: hur många vänner, nära som fjärran, har inte glädjats åt hennes brev, skrivna med hennes vackra, jämna handstil? Vi kommer att bevara ett tacksamt minne av henne.