I vintras tog jag med mig en tegelsten till Kiev med tåg. Jag visste inte riktigt varför, men jag visste att det var rätt sak att göra. Det var ett slags ställningstagande, en öppen fråga – jag kände intuitivt att jag borde göra det.
Det finns saker som inte går att bevisa, som inte kan läggas in i kalkylblad och rapporter. De går inte att mäta, men de spelar ändå roll. Konsten, i alla dess former, är en av dessa saker. På Caux Democracy Forum förra veckan försökte vi låta det konstnärliga tankesättet spela en roll i en konferens som handlade om demokrati. Varför?
Vi tror att konsten representerar och vägleder de berättelser vi berättar för varandra – och för oss själva – om vilka vi är, varifrån vi kommer, vart vi är på väg och vart vi vill vara på väg. Detta gäller både för oss som individer och för samhället som helhet. Under varje konstitution ligger en gemensam skatt av berättelser och värderingar. Konsten talar till detta och speglar det.
Om man tittar på ett mynt eller en sedel ser man ett tal, ett värde. Men man ser också inslag av nationella berättelser, byggnader, kända personer, identitetsmarkörer, till och med vissa färger och bilder av konstverk. Dessa är påminnelser om den underliggande berättelsen bortom myntets eller sedelns nominella värde. Konst är gemensamt berättande och gemensamt minne.
Vid denna konferens ville vi öppna en dörr och bjuda in till att förstå och engagera det konstnärliga sinnet i oss alla. Konst handlar inte bara om en slutprodukt, utan är i lika hög grad ett tankesätt, en process, en resa, ett sätt att leva och att se. Vi ville lyfta fram och återuppväcka detta konstnärliga tankesätt i lika hög grad som det slutliga konstnärliga uttrycket, för att inspirera till nya insikter och vägar för oss alla.
Sann konst hjälper oss att se längre, gå djupare, vara modigare, bli mer motståndskraftiga, konstruktiva, ha mer empati och att utmana oss själva och vårt samhälle att bli bättre. Liksom fåglar måste vi hitta våra vingar och sväva, för att nå högre höjder, se längre och resa längre. Konstens vingar samverkar med luftströmmarna, med den omgivning vi befinner oss i. Intuition och inspiration har verklig betydelse.
Jag minns alla de gånger jag såg de där målningarna, när jag hörde de där sångerna, när jag kände de där kopplingarna och insikterna som var så påtagliga men ändå svåra att sätta fingret på. Jag minns känslan av att en handling var viktig – något jag helt enkelt var tvungen att göra – ett ackord, en färg och en väg som jag kände mig tvungen att följa av nyfikenhet och pliktkänsla. Jag minns blicken i människors ögon när de kände av avsikten i min musik. Jag minns att jag en gång stod mållös inför vad jag skulle säga till en person i förtvivlan och istället tog jag upp gitarren för att uttrycka det i musik.
Det konstnärliga tankesättet är öppet för nya möjliga framtider; det vill hitta och skapa mening och sammanhang. Det söker nya vägar och avslöjar samtidigt gamla. Det är ofta ett individuellt arbete, men kan samtidigt inte skiljas från sitt samhälleliga sammanhang. Det vet inte alltid med säkerhet. Konsten styrs av intuition och värderingar, och formar samtidigt värderingar. Konsten förklarar verkligheten; konsten är både upptäckt och pedagogik.
Konsten erbjuder en plattform för olika perspektiv och är inte rädd för subjektivitet. Konsten ger oss alla en röst att uttrycka det vi ser och bär i våra hjärtan. Konsten är ett fönster mot ett landskap bortom oss och inom oss.
Det konstnärliga sinnet är inte rädd för kaos, för det vet att en tid av kaos är en tid för att sätta ihop saker på nya sätt. Det konstnärliga sinnet är inte rädd för känslor, eftersom det vet att de är vägvisare till nya insikter.
Konsten söker en gemensam förståelse för vad det innebär att vara människa. Den är en andlig disciplin. Den påminner oss om det förflutna och kopplar samman det med både nutiden och framtiden. Konst är att väva med ett syfte, konst ställer öppna frågor. Konst är att lyssna djupt, konst är att kommunicera med avsikt. Den visar en länk mellan jag och vi. Konst vidgar gränserna och stärker kärnan. Och den är till för var och en av oss, inte bara för ett fåtal utvalda.
Demokrati är inte en teknisk detalj, den är varken överlägsen eller självklar, utan vilar snarare på ett kollektivt engagemang, en förståelse och en berättelse som måste närmas och uttryckas i konstnärliga termer. Konsten är en flod som ständigt flyter för att hålla dessa sanningar levande och relevanta. I denna tid då berättandet är avgörande måste vi omfamna och förstå det konstnärliga tankesättet. Om vi inte gör det kommer vi inte att vinna hjärtan, och vi riskerar att svepas med av en storm av aggression och apati. Konsten är en nödvändighet, inte en lyx. Konst är profetia, konst är att sväva, konst är att se.
Jag tog med mig en tegelsten till Kiev med tåg i vinter. Jag gav den till en vän och hon gav mig en att ta med hem. Jag frågar mig ofta om jag är en turist när jag reser i Ukraina som norsk, som utlänning. Vännen som jag gav tegelstenen till sa: ”Om du var turist skulle du inte ta med dig en tegelsten hit.” Låt oss omfamna konstens roll i alla dess former, liksom det konstnärliga tankesättet.
Vi är som fåglar. Konsten är som vingar.
Sveinung Nygaard, norsk musiker och kompositör, och en av medlemmarna i planeringsgruppen för Caux Democracy Forum.
English