När krigen är över

Alla krig tar slut - även om det nu, mitt i ett eskalerande krig mellan Ryssland och Ukraina, desperat våld i Gaza och fortsatta massakrer i Sudan, är svårt att föreställa sig fred. Men sanningen är att vare sig vi tror på det eller inte så kommer freden att komma. Frågan är bara vilken sorts fred det kommer att bli.

Varje krig är unikt, liksom skälen till det. En djupt rotad, men sällan erkänd ingrediens i nästan allt direkt våld är dock nödvändig - hat. Medan en nation njuter av vad som verkar vara ett fredligt liv kan hatet i människors hjärtan långsamt få näring genom subtila propagandalögner, oläkta trauman från det förflutna eller hämndbegär. Hatet kommer att växa och ackumuleras, först obemärkt och sedan plötsligt explodera i ny slakt.

Hur bygger vi då en fred som inte bär på fröet till ett nytt krig?

För 80 år sedan låg Europa i ruiner, nationer på olika sidor av frontlinjen fortsatte att frukta och hata varandra. De brott som begåtts under kriget framstod som så fruktansvärda att varje hopp om att överbrygga de förstörda relationerna verkade långt borta. Många européer fruktade att ett nytt och ännu mer fruktansvärt krig inte skulle vara långt borta.

Men inom ett relativt litet antal år skulle världen få se ett annat Europa - ett Europa präglat av försoning och tillit.

Vilken var den hemliga faktor som bidrog till att närma sig solidaritet i stället för hat när freden kom?

-------------------------

"När människan lyssnar talar Gud, när människan lyder agerar Gud. När människor förändras, förändras nationer". Detta är det berömda citatet från Frank Buchmans tal den 29 maj 1938 när han lanserade Moral Rearmament, i ett desperat försök att förhindra ett storkrig.

Tragiskt nog kom kriget året därpå och under sex långa år praktiskt taget förstörde kontinenten.

Innan kriget bröt ut hade Buchman och MRA varit mycket aktiva - dussintals tal som sändes över hela världen, stora konferenser, privata möten med politiker. Men dessa ansträngningar lyckades inte förhindra kriget - de onda krafterna var alldeles för starka för att rörelsen skulle kunna övervinna dem.

Men precis som i berättelsen om Kristi apostlar började berättelsen om "försoningens apostlar" (ett uttryck som Robert Schuman myntade i sitt förord till den franska utgåvan av "Remaking the World") från Moral Rearmament egentligen först i det mörkaste ögonblicket av nederlag och förtvivlan.

Precis som idag måste framtiden ha framstått som vag och osäker för dem. Några konkreta planer var omöjliga. Vad som däremot var möjligt var att förbereda människor för vad som kunde komma efteråt.

Medan kriget rasade befann sig Frank Buchman i USA. På ett helt oplanerat sätt satte han upp samfund av "apostlar" - först vid Lake Tahoe, senare på Mackinac Island. Och det var i dessa spontana sammankomster som det gemensamma livet, baserat på andligt sökande, vänskap och praktiskt hushållsarbete, började formas. Senare, när kriget var över, skulle det överföras till Caux och bidra till att skapa en atmosfär av helande. En annan viktig aspekt av den här perioden var att den andliga renheten och rikedomen i Tahoe- och Mackinacgemenskaperna uppmuntrade till kreativitet, vilket ledde till att några av de bästa pjäserna, sångerna och böckerna föddes. I efterkrigstidens värld skulle dessa bli avgörande instrument för att skapa förtroende och försoning. Alan Thornhill skrev till exempel "The Forgotten Factor" inspirerad av sitt liv i MRA-gemenskapen vid Lake Tahoe, medan Peter Howard producerade boken "Innocent Men".

Vilken specifik form MRA-arbetet skulle ta efter kriget var omöjligt att förutse. Det enda som stod till buds under dessa mörka år var att skapa en miljö där människor kunde förändra sina liv och förse dem med verktyg för att ta förändringen vidare när tiden var mogen. Det fanns aldrig någon garanti för att det tysta arbetet med att "förändra människor" skulle ge någon synlig frukt. Men det gjorde det.

---------------------------------

När man 1946 köpte det övergivna Caux Palace och med hjälp av hundratals frivilliga förvandlade det till ett nytt konferenscenter för MRA, var de första som anlände människor från länder som just hade avslutat sina krigsår. Varenda en av dem som deltog i dessa efterkrigskonferenser var traumatiserade, fulla av rädslor och fördomar. Många var hopplösa.

Jens Jonathan Wilhelmsen var en av dem som kom till Caux strax efter dess öppnande. Han minns i sina memoarer att han anlände i ett mycket förbittrat tillstånd, övertygad om att kärnvapenkriget var på väg. Därför var han till en början inte särskilt intresserad av sammankomsten, utan föredrog promenader i bergen. Ändå var det flera saker som fascinerade honom: kontakten med 500-600 personer från olika länder, teaterföreställningar, musik och sång, och framför allt den atmosfär av solidaritet och gemenskap som rådde, oavsett klass, ålder eller ras. Deltagarna i konferensen "förkroppsligade ett slags klasslöst samhälle där alla deltog i det praktiska arbetet i centret. Uppenbarligen betydde ett gemensamt mål mer för dem än deras olikheter. Och de hade en smittande övertygelse om att en annan värld var möjlig."

Det som också gjorde stort intryck på Jens Jonathan, och lite senare på hans kusin Sturla Johnson, var de historier som berättades på podiet i Stora salen - historier om människor som delade med sig av sina erfarenheter och som visste att "om man vill förändra världen är det bäst att börja med sig själv". (Jens Jonathan och Sturla Johnson delade med sig av dessa intryck i sitt samtal med mig 2022). Och vilka berättelser de var! Irène Laure, en av ledarna för det franska motståndet, bad om ursäkt för sitt hat mot tyskarna. Norska kyrkomän berättade om hur två motsatta parter i den norska kyrkan hade försonats efter att ha undersökt sina egna attityder. (Denna historia berättas i J.J. Wilhelmsens memoarer ("Ögonvittne till det omöjliga", s. 17) Franska affärsmän och arbetare inom textilindustrin, som Maurice Mercier fört till Caux, sträckte ut händerna till varandra. Stora frågor blandades i Caux-palatsets stora sal med berättelser om konfliktlösning i familjer. Nationella och privata dimensioner framstod som lika viktiga perspektiv för att hjälpa människor att se på vad i deras liv som kräver omprövning.

Man skulle kunna tro att iakttagandet av mörkare sidor i ens hjärta skulle driva en person in i depression. I Caux var det tvärtom - att se vad som specifikt behövde uppmärksammas, oavsett om det var argument med ideologiska motståndare eller bråk med syskon, hjälpte tusentals människor att förändra sina liv. Som ett resultat av detta blev deras roll i den större världen tydligare för dem själva. Att "ställa saker till rätta" med sin bror och far hjälpte Sturla Johnson att hitta vad han kunde göra på en bredare skala, i afrikanska länder. Den helande effekten av ärlighet med sin styvfar uppmuntrade Jens Wilhemsen att ansluta sig till MRA-teamet för att arbeta i Tyskland och några år senare i andra traumatiserade länder, som Japan och Afrika. Peter Everingtonsförsoning med en ung tysk var en viktig faktor för att Peter skulle bli medveten om sitt eget ansvar för de oförrätter som begåtts av det brittiska imperiet. Som ett resultat av detta ägnade han sitt liv åt arbetet i arabländerna.

Jag minns min egen erfarenhet, mer än 60 år senare. Det som fungerade för mig var exakt detsamma som fungerade för de första generationerna efter kriget. Precis som Jens Jonathan hade jag innan jag kom hit planerat att mestadels vandra i bergen. Men jag blev fängslad av det som hände runt omkring mig. Berättelserna från plattformen - till exempel Imam Ashafa och Pastor James i Nigeria och Kevin Rudds berättelse om ursäkten till aboriginerna i Australien - visade mig på ett levande sätt att aktiv ånger och uppriktig förlåtelse skapar hopp där det annars bara skulle finnas förtvivlan. Att dessutom vara en del av ett "klasslöst samhälle" och göra min del av den praktiska tjänsten för oss alla i centrum, liksom vänskap med människor från hela världen, var två andra faktorer som förändrade min vision för alltid.

Effekten av Caux var både mycket intim - eftersom det rörde vid de djupaste strängarna i människors hjärtan - och mycket global: människor lämnade Caux med idéer för sina egna situationer i dussintals länder över hela världen. Det var studenter som Jens, Sturla och Peter, men också politiker, journalister, industrialister, religiösa ledare, fackföreningsmedlemmar från Europa, Asien, Afrika, Amerika... Som en följd av detta byggdes solidaritet och varaktiga broar på många platser där det hade funnits splittring och osämja - som till exempel i det kommunistkontrollerade Ruhrområdet eller i det postkoloniala Indien.

I Europa gick detta hand i hand med de processer på högsta politiska nivå där Robert Schuman, Jean Monnet, Konrad Adenauer och Alcido de Gaspari lade grunden till den framtida Europeiska unionen. Skulle deras projekt ha lyckats om inte miljontals människor hade lärt sig att be om ursäkt, förlåta och lita på varandra igen? Skulle på samma sätt MRA:s ansträngningar - i Caux, på Westminster Theatre eller genom resande team och individer - ha lett till en framgångsrik återuppbyggnad av Europa om det inte hade funnits visionära politiker som hade organiserat omvandlingsprocessen?

Vi kan tycka att efterkrigstidens försoning och återuppbyggnad för 80 år sedan var ett mirakel - men det var också ett mycket väl förberett mirakel.

-------

Flera förödande krig pågår just nu. När de tar slut, vad kommer de då att lämna efter sig? Bitterhet, trauman, hat, hämndlystnad och frön till nya krig kommer att vara ett lättförutsägbart landskap i Ukraina, Ryssland, Gaza, Sudan...

Men kommer det att finnas hopp om att något annat ska hända? Finns det en chans till ett nytt mirakel?

Vad måste vi förbereda idag för att vara redo att övervinna nya eskaleringar av hat i framtiden?

Det kommer att finnas många frågor att ställa och fundera över, inte minst om de konkreta verktyg som ska användas på 2000-talet, internationella center att inrätta, program att driva. Men den viktigaste frågan handlar om oss själva. Är vi beredda att lyssna? Har vi mod att lyda och börja med oss själva? Är vi redo att förändras?

Elena Shvarts, Moskva

Några av de idéer som uttrycks i texten är inspirerade av mina samtal med Philip Boobbyer och Peter Everington.